nimshy

Jag ska ta tåget klockan 07:45 idag. Tänkte vara med på mentorstiden (liksom alltid) och framföra att jag absolut inte vill ha Erik som gemu lärare! Jag drömde en dröm där han var med, och jag dampade loss på honom, sade en del taskiga grejer till honom, knäckte honom rejält alltså! Det var fett gött! Nu ska han fan få!



Igår fick jag reda på lite tragiska nyheter, men samtidigt spännande på något sätt.. Mamma är ledsen, och det är blandade känslor i familjen just nu, men alla känner samma sak tror jag ändå. Jag förstår inte. Han som är den duktiga brorsan som alltid verkade ha planer på att bli Polis, ska istället utbilda sig till Nordic Battle Group. Det är ju absolut inte någonting som säger att han kommer mista livet, men det har hänt förr, och det kommer hända igen! Befälet sade att de skulle tänka efter riktigt noga. Föreställa sig hur det skulle vara för anhöriga att bli bjudna till Uppsala, för att sen invänta flygplanet. Ut från flygplanet rullar de ut en kista med Svenska fanan ovanpå.
Usch, bölar nästan vid själva tanken. Men han är säker på vad han vill. Det är så typiskt Andreas, om han gett sig inför en sak så kvittar det vad man säger eller gör, han kommer ändå utföra det. Troligtvis ska han söka in som JAS-pilot, stridspilot eller något liknande också. Hur som helst en pilot av något slag. Även om han kommer in eller inte, så är det en möjlighet. Folk struntar oftast i att söka in, eftersom att de "tror" att de inte kommer komma in. Men i själva verket är det inte så svårt som de tror.
Älskar dig Andreas, lova att inget händer? Hade inte klarat av det. Livet hade ju inte kunnat bli det samma efter det, om det hade hänt något, kan man lugnt säga.

Om ni senare undrar vad det är med mig, så är det på grund av själva tanken av detta.


Detta?


Eller detta?